Om idrott

Idrott är ett sjukt fenomen. Varför hyser vi beundran för människor som anstränger sig för att förstöra sina kroppar? Många idrottsmän ser ut att vara 10-15 år äldre än vad de borde enligt sin biologiska ålder. Är det beundransvärt att plåga sig, alt bli hög på kroppseget endorfin, ägna många vakna timmar åt detta för att kunna hoppa några cm högre alt längre? Sjuukt...

Och vi som tittar är knappast bättre. VAd driver oss? Vad får vi ut av det? Höra människor tala om sig själva som ett objekt - "Kroppen kändes bra idag...."

Den träningskult som brett ut sig är sjuk. Folk hetsar iväg till ngt som kallag "GYM", en kall, ogästvänlig miljö med stora maskiner, skrällig musik. Här ska man bearbeta muskler lite i taget. Folk BETALAR för detta! De säger att det är ROLIGT! Sjuukt...

Nu har man kommit på något som kallas "Funktionell Träning", dvs man har insett att vi knappast använder musklerna en i sänder, utan i muskelgrupper och att det då kan vara lite bra om de arbetar tillsammans.

DESSUTOM har man kommit på att det kanske är lite trevligare att vara ute i Naturen! Vilken upptäckt! Personliga tränare kan nu ta ännu mer betalt för att i stället för att hänga i den kalla gymmiljön, åka iväg till någon lämpligt belägen skogsdunge. Här finns gott om träningsredskap - bruna höga grejer man kan stretcha mot. Tallar kallas det visst.

Nä, fy fan, nu ska träningsdårarna förpesta utomhusmiljöerna också, springa med stela blickar och lackande svett, döva och blinda för allt och alla utom den egna endorfinhalten.

Vad var det nu för fel på skogspromenader? Finns inget som tränar funktionella muskelgrupper, koordination, balans lika bra, men det måste förstås heta nåt annat.