Om slöjan

Jag tror att för de allra flesta kvinnor i väst som bär huckle 2010 (det var ju vanligare säg, 1910) är det mest en vanesak och fyller lite samma funktion som tonårskillens keps – något att gömma sig under. De här kvinnorna törs helt enkelt inte visa sig utan och därför kanske de skulle behöva en puff i rätt riktning. Men förbud, nej, det får snarast motsatt effekt, åtminstone för de lite mer extrema kvinnor som envisas med att spöka ut sig i heltäckande tygsjok. För dem verkar det mest vara en protest mot lite av varje. Fast samtidigt är ju denna handling, att totalt skyla sig för omvärldens blickar, det kanske mest sexualiserade sättet att förtingliga sin varelse. Kvinnor utstyrda på detta vis, lockar fantasin och reducerar bärarna till objekt i allmänhet, och objekt i synnerhet för den man som äger rätten att titta på det som finns under. Men det förstår inte de här stackars tjejerna, de tror de är utmanande och radikala, stackarna.

Vi skrattar åt dem istället, löje är bättre än förbud. Nästa gång vi möter Spökplumpen i tunnelbanan kan vi väl pröva att helt enkelt rycka lite i schabraket och se vad som händer?

Allvarligt talat, i det offentliga rummet har man vissa skyldigheter gentemot sina medmänniskor – vi ingår alla i ett sammanhang och därmed bör vi visa respekt för varandra genom att anpassa oss efter gemensamma umgängesnorm. I vårt samhälle är det inte ok att dölja sitt ansikte bakom vare sig rånarluva, maskeradmask eller sjal. Det gör oss obehagliga till mods att ha närkontakt med människor som gömmer sig. Det är ett argument för förbud men med tanke på effekten är löje en bättre metod. Ingen vill känna sig löjlig eller utsättas för andras spe, även om man gömmer sitt ansikte.