Om islam

Jag har svårt för islam. Den är den yngsta och egentligen mest okomplicerade och rena formen av de tre monoteistiska stamreligionerna från Mellersta östern. Det borde kanske ses som en fördel, men för mig är den en ganska simpel form av religion, sett som uttryck för människans sätt att i tanke, känsla och handling ge uttryck för sin känsla av sammanhang och mening och förbindelse med ”das ganz anderes”. Kanske är det kravet på underkastelse som spökar, kanske har det egentligen inte med religionen som sådan att göra, kanske är det kulturen i de samhällen som antagit islam som religion som spelar mest roll. Hursomhelst har islam och muslimska samhällen inte klarat den förändring som är nödvändig för fortlevnad. Allt som lever, är statt i rörelse. Det som stelnar, dör. Andra religioner, som kristendomen har förändrats med sin tid, liksom de samhällen den varit en del av. Islam är sig påfallande lik. Det har funnits moderniseringssträvanden och reformdito, men rörelserna bakåt har varit ännu starkare, wahabismen t.ex. Därför har man kvar idén om stat och religion som oskiljaktiga och många muslimer förstår nog inte ens frågan för det är så självklart att det är ett och samma. Stora muslimska folkgrupper som tillåts leva avskilda från resten av samhället, blir därmed en potentiell fara för den sociala sammanhållningen eftersom de egentligen inte anser sig leva under samma lagar och därmed inte i samma samhällen eftersom sharia alltid står över de världsliga lagarna.

Jag undrar också väldigt mycket över varför de människor som råkar i konflikt med lagar och uppfattningar som råder i de samhällen de lever i, inte flyttar till ett land där sharia råder? Det är inte krig eller eländiga förhållanden i alla muslimska länder. Varför vill de tvinga på andra sin uppfattning? Islam har ju egentligen aldrig varit någon missionerande religion. En av förklaringarna till framgångarna i Afrika, var just att man inte missionerade i någon större omfattning, de folk man stötte på fick fortsätta med sin traditionella religionsutövning.

En annan sak jag funderat över, är varför muslimer som var ett sjöfarande folk, inte tycktes lära sig så mycket av sina resor. De nya intryck man hade med sig hem, ledde inte till någon förändring av de muslimska samhällena. Var de inte nyfikna? Eller varför blev det en sådan skillnad när européerna flera århundraden senare gjorde samma sak, dvs gav sig ut på haven? Den muslimska kulturen var utomordentligt högtstående, nivån på kulturen och kunnandet var fantastisk inom matematik, konst, arkitektur och andra områden och man hade alla förutsättningar att utveckla sin kultur i samma riktning som européerna gjorde senare och som via renässansens stadskultur med handel och hantverk så småningom ledde till industrialismen. Vilka var skillnaderna? En del hävdar ju att förbudet mot ränta är en avgörande faktor när det gäller att förklara muslimska samhällens bristande ekonomiska utveckling, men hur är det med nyfikenheten, öppenheten för sådant man inte känner till, beredvilligheten att ta i beaktande, att låta sig utmanas? Är det något kulturellt betingat? Varifrån kommer islams bildförbud? Det har inte alltid funnits, i alla delar av den muslimska världen.

Och hur i all världen tänker de här unga männen som vuxit upp i västerländska samhällen och sedan drivs av någon slags renhetslängtan till förfärliga illdåd? Hur kan död, blod, pina vara gudibehagligt? Och hur är man funtad rent intellektuellt när man tror på fullaste allvar att det ska gå att vrida klockan tillbaka till något som redan har varit?

Nu tilltar självcensuren i världen. Alla är så ängsliga att bli anklagade för att vara islamofober att det börjar bli som med antisemitismen. Såg Timothy Garton Ash bli censurerad av Axess-teve, undrar så vad han sa och hur man resonerade när man la en blipp-ton över flera minuters tal. Vad besviken jag var på Axess!

Kan man på något sätt hjälpa muslimer att modernisera sin religion, är en fråga som debatteras en del, men det är kanske fel fråga? Det kanske inte har med islam att göra, det kanske har djupare rötter och är kulturellt betingat? Men då hamnar man väl på de anklagades bänk, som rasbiolog eller något! Det är något i kulturen hos människor som kommer från samhällen som betecknar sig som muslimska (blev det rätt så?) som gör dem resistenta mot förändring. Och förändring är något som verkligen karakteriserar vårt västerländska samhälle, bra eller dåligt, det kan man ha synpunkter på, men jag tror inte att en dialog är riktigt meningsfull, om vi inte ser den här grundläggande skillnaden. Det, snarare än upplysningsidealen som ju snarare är en funktion av vår egentligen aldrig ifrågasatta förändringsbenägenhet. Det är under upplysningstiden som man börjar formulera en framstegstanke som ju just är betingad av känslan för förändring. Och den är unik, tydligen. Vi glömmer det och därför förstår vi inte muslimernas sätt att tänka och resonera, därför kan jag sorglöst skriva att de unga arga männen vill vrida klockan tillbaka. Det är naturligtvis inte så de ser det - de vill hitta en förlorad jämvikt kanske? Vi måste kunna lyfta fram de kategorier som formar vårt sätt att uppfatta världen. Tillbaka till Kant, fast nu handlar det om andra kategorier än de han beskrev.

Om barn

Jag tycker inte om barn, nej, fel, jag tycker ingenting om barn. De är rätt ointressanta, de kan ingenting och de vet ingenting och därmed ointressanta att umgås med. Däremot för de en massa oväsen och har ofta föräldrar som låter dem bete sig som hemma på offentlig plats – i affärer, på allmänna transportmedel, ja, t.o.m. på konserter och restauranger där människor har betalt för något helt annat.
Jag brukar säga ifrån, numer mest för att få njuta av den mest oskyldiga förvåning man kan få se. De här barnen – och de tycks bli allt fler – har uppenbarligen aldrig upplevt att någon över huvudtaget haft synpunkter på deras sätt att vara. Inte kan det bero på att deras föräldrar fått en sträng uppfostran?? Eller är det helt enkelt bara ytterligare ett uttryck för unga människors brist på insikt i det faktum att vi är varandras miljö, att vi ingår ett socialt sammanhang?

Jag har förstås inga egna barn, har aldrig velat ha några (jo, vuxna, vettiga barn hade varit trevligt…) av ovan nämnda skäl, men jag har uppgivit olika skäl under olika perioder av mitt liv. Men i grund och botten handlar det om att jag är ointresserad av barn, att jag är för upptagen av mig själv för att ha tid att ta hand om ett barn och att jag helt uppenbart saknar känslor av biologisk längtan efter barn. Och då är det ju lätt att vara utan.

Konstigt är bara, att människor tror att de måste bilda familj för att skapa sig ett lyckligt liv. I synnerhet kvinnor och i synnerhet på mindre orter är utsatta för en enorm press att göra som alla andra, att vara normala och att tycka att det är höjden av lycka. Det måste vara svårt att hävda sin rätt att gå sin egen väg.

Jag har två brorsbarn, den ene en överlägsen brat, med fotboll och pengar som enda intressen, den andra en helt vanlig tjej som jag trodde var efterbliven ända tills hon kom i puberteten. Sen har jag ett par vänner som har riktigt trevliga, numer vuxna barn. Resten av vänkretsen är barnfri. Jag umgicks med en kollega en tid som adopterade två flickor från Kina, har väldigt svårt att se med vilken rätt man köper barn från fattiga länder för att tillfredsställa sina egna behov.

Samtidigt är jag ju tacksam mot dem som bidrar till släktets överlevnad, kanske kunde somliga uppmuntras att skaffa riktigt många barn? Det är säkert dessutom väldigt danande att växa upp i en stor syskonskara.

En liten sista fundering – vad i all sin tid blev det av befolkningsexplosionen? Ett av otaliga skräckscenarior för civilisationens snara undergång? Hur var det nu? 3 miljarder kunde jorden knappast föda, hur många miljarder är vi idag? Hur påverkas jordens resurser av det? Är det någon som överhuvudtaget intresserar sig för frågan hur jorden ska kunna föda så extremt många människor och vilka följdverkningar det får för markanvändning, migration etc?

Laurie Anderson sa en gång i en låt på sitt hypnotiska vis – ”The living outnumbers the dead….” Dvs att vi är fler idag än alla de människor som någonsin funnits... Påminns om att det var en rysk, religiös filosof, har glömt hans namn som gav startskottet till det sovjetiska rymdprogrammet genom sitt envetna tjat om att på uppståndelsens dag när Jesus Kristus skulle väcka alla döda, så skulle inte jorden räcka till, alltså måste vi börja kolonisera rymden…