Om barn

Jag tycker inte om barn, nej, fel, jag tycker ingenting om barn. De är rätt ointressanta, de kan ingenting och de vet ingenting och därmed ointressanta att umgås med. Däremot för de en massa oväsen och har ofta föräldrar som låter dem bete sig som hemma på offentlig plats – i affärer, på allmänna transportmedel, ja, t.o.m. på konserter och restauranger där människor har betalt för något helt annat.
Jag brukar säga ifrån, numer mest för att få njuta av den mest oskyldiga förvåning man kan få se. De här barnen – och de tycks bli allt fler – har uppenbarligen aldrig upplevt att någon över huvudtaget haft synpunkter på deras sätt att vara. Inte kan det bero på att deras föräldrar fått en sträng uppfostran?? Eller är det helt enkelt bara ytterligare ett uttryck för unga människors brist på insikt i det faktum att vi är varandras miljö, att vi ingår ett socialt sammanhang?

Jag har förstås inga egna barn, har aldrig velat ha några (jo, vuxna, vettiga barn hade varit trevligt…) av ovan nämnda skäl, men jag har uppgivit olika skäl under olika perioder av mitt liv. Men i grund och botten handlar det om att jag är ointresserad av barn, att jag är för upptagen av mig själv för att ha tid att ta hand om ett barn och att jag helt uppenbart saknar känslor av biologisk längtan efter barn. Och då är det ju lätt att vara utan.

Konstigt är bara, att människor tror att de måste bilda familj för att skapa sig ett lyckligt liv. I synnerhet kvinnor och i synnerhet på mindre orter är utsatta för en enorm press att göra som alla andra, att vara normala och att tycka att det är höjden av lycka. Det måste vara svårt att hävda sin rätt att gå sin egen väg.

Jag har två brorsbarn, den ene en överlägsen brat, med fotboll och pengar som enda intressen, den andra en helt vanlig tjej som jag trodde var efterbliven ända tills hon kom i puberteten. Sen har jag ett par vänner som har riktigt trevliga, numer vuxna barn. Resten av vänkretsen är barnfri. Jag umgicks med en kollega en tid som adopterade två flickor från Kina, har väldigt svårt att se med vilken rätt man köper barn från fattiga länder för att tillfredsställa sina egna behov.

Samtidigt är jag ju tacksam mot dem som bidrar till släktets överlevnad, kanske kunde somliga uppmuntras att skaffa riktigt många barn? Det är säkert dessutom väldigt danande att växa upp i en stor syskonskara.

En liten sista fundering – vad i all sin tid blev det av befolkningsexplosionen? Ett av otaliga skräckscenarior för civilisationens snara undergång? Hur var det nu? 3 miljarder kunde jorden knappast föda, hur många miljarder är vi idag? Hur påverkas jordens resurser av det? Är det någon som överhuvudtaget intresserar sig för frågan hur jorden ska kunna föda så extremt många människor och vilka följdverkningar det får för markanvändning, migration etc?

Laurie Anderson sa en gång i en låt på sitt hypnotiska vis – ”The living outnumbers the dead….” Dvs att vi är fler idag än alla de människor som någonsin funnits... Påminns om att det var en rysk, religiös filosof, har glömt hans namn som gav startskottet till det sovjetiska rymdprogrammet genom sitt envetna tjat om att på uppståndelsens dag när Jesus Kristus skulle väcka alla döda, så skulle inte jorden räcka till, alltså måste vi börja kolonisera rymden…