Om islam

Jag har svårt för islam. Den är den yngsta och egentligen mest okomplicerade och rena formen av de tre monoteistiska stamreligionerna från Mellersta östern. Det borde kanske ses som en fördel, men för mig är den en ganska simpel form av religion, sett som uttryck för människans sätt att i tanke, känsla och handling ge uttryck för sin känsla av sammanhang och mening och förbindelse med ”das ganz anderes”. Kanske är det kravet på underkastelse som spökar, kanske har det egentligen inte med religionen som sådan att göra, kanske är det kulturen i de samhällen som antagit islam som religion som spelar mest roll. Hursomhelst har islam och muslimska samhällen inte klarat den förändring som är nödvändig för fortlevnad. Allt som lever, är statt i rörelse. Det som stelnar, dör. Andra religioner, som kristendomen har förändrats med sin tid, liksom de samhällen den varit en del av. Islam är sig påfallande lik. Det har funnits moderniseringssträvanden och reformdito, men rörelserna bakåt har varit ännu starkare, wahabismen t.ex. Därför har man kvar idén om stat och religion som oskiljaktiga och många muslimer förstår nog inte ens frågan för det är så självklart att det är ett och samma. Stora muslimska folkgrupper som tillåts leva avskilda från resten av samhället, blir därmed en potentiell fara för den sociala sammanhållningen eftersom de egentligen inte anser sig leva under samma lagar och därmed inte i samma samhällen eftersom sharia alltid står över de världsliga lagarna.

Jag undrar också väldigt mycket över varför de människor som råkar i konflikt med lagar och uppfattningar som råder i de samhällen de lever i, inte flyttar till ett land där sharia råder? Det är inte krig eller eländiga förhållanden i alla muslimska länder. Varför vill de tvinga på andra sin uppfattning? Islam har ju egentligen aldrig varit någon missionerande religion. En av förklaringarna till framgångarna i Afrika, var just att man inte missionerade i någon större omfattning, de folk man stötte på fick fortsätta med sin traditionella religionsutövning.

En annan sak jag funderat över, är varför muslimer som var ett sjöfarande folk, inte tycktes lära sig så mycket av sina resor. De nya intryck man hade med sig hem, ledde inte till någon förändring av de muslimska samhällena. Var de inte nyfikna? Eller varför blev det en sådan skillnad när européerna flera århundraden senare gjorde samma sak, dvs gav sig ut på haven? Den muslimska kulturen var utomordentligt högtstående, nivån på kulturen och kunnandet var fantastisk inom matematik, konst, arkitektur och andra områden och man hade alla förutsättningar att utveckla sin kultur i samma riktning som européerna gjorde senare och som via renässansens stadskultur med handel och hantverk så småningom ledde till industrialismen. Vilka var skillnaderna? En del hävdar ju att förbudet mot ränta är en avgörande faktor när det gäller att förklara muslimska samhällens bristande ekonomiska utveckling, men hur är det med nyfikenheten, öppenheten för sådant man inte känner till, beredvilligheten att ta i beaktande, att låta sig utmanas? Är det något kulturellt betingat? Varifrån kommer islams bildförbud? Det har inte alltid funnits, i alla delar av den muslimska världen.

Och hur i all världen tänker de här unga männen som vuxit upp i västerländska samhällen och sedan drivs av någon slags renhetslängtan till förfärliga illdåd? Hur kan död, blod, pina vara gudibehagligt? Och hur är man funtad rent intellektuellt när man tror på fullaste allvar att det ska gå att vrida klockan tillbaka till något som redan har varit?

Nu tilltar självcensuren i världen. Alla är så ängsliga att bli anklagade för att vara islamofober att det börjar bli som med antisemitismen. Såg Timothy Garton Ash bli censurerad av Axess-teve, undrar så vad han sa och hur man resonerade när man la en blipp-ton över flera minuters tal. Vad besviken jag var på Axess!

Kan man på något sätt hjälpa muslimer att modernisera sin religion, är en fråga som debatteras en del, men det är kanske fel fråga? Det kanske inte har med islam att göra, det kanske har djupare rötter och är kulturellt betingat? Men då hamnar man väl på de anklagades bänk, som rasbiolog eller något! Det är något i kulturen hos människor som kommer från samhällen som betecknar sig som muslimska (blev det rätt så?) som gör dem resistenta mot förändring. Och förändring är något som verkligen karakteriserar vårt västerländska samhälle, bra eller dåligt, det kan man ha synpunkter på, men jag tror inte att en dialog är riktigt meningsfull, om vi inte ser den här grundläggande skillnaden. Det, snarare än upplysningsidealen som ju snarare är en funktion av vår egentligen aldrig ifrågasatta förändringsbenägenhet. Det är under upplysningstiden som man börjar formulera en framstegstanke som ju just är betingad av känslan för förändring. Och den är unik, tydligen. Vi glömmer det och därför förstår vi inte muslimernas sätt att tänka och resonera, därför kan jag sorglöst skriva att de unga arga männen vill vrida klockan tillbaka. Det är naturligtvis inte så de ser det - de vill hitta en förlorad jämvikt kanske? Vi måste kunna lyfta fram de kategorier som formar vårt sätt att uppfatta världen. Tillbaka till Kant, fast nu handlar det om andra kategorier än de han beskrev.