Om åldersdiskriminering

Äntligen togs ålderdiskriminering upp i ett samhällsprogram – Agenda. Alla vet att det är nästintill omöjligt att få ett nytt arbete efter 50, ja kanske redan efter 40. Som kontrast nämndes USA där lagstiftaren varit tydlig.

Vad som är värre är att åldersdiskriminering inte i första hand är en fråga om rättvisa i arbetslivet, att tillvarata kompetens etc, utan att hela vår kultur är så ungdomsfixerad att vi alla, oavsett ålder, tycks tro att yngre människor generellt är lite bättre i samtliga avseenden. Ju högre ålder, desto fulare, dummare, inkompetentare, ja sämre i allt tycks människan vara. En pensionär är knappt värd att ta på allvar överhuvudtaget. Jag har förundrat hört komiker driva med äldre människor och folk har skrattat oreflekterat. Samma människor, fullt normalt utrustade människor i varierande åldrar, skulle satt skrattet i vrångstrupen om den gamla människan ersatts av en invandrare eller en kvinna. Då hade skämtet blivit plumpt, rasistiskt, olämpligt.

Någon av Filip och Fredrik (vars förträfflighet jag helt missar), intervjuade Kjerstin Dellert härförleden om den dvd hon gjort med enkla fysiska övningar för riktigt gamla människor. Den unge mannens enda fråga var om målgruppen verkligen var i stånd att hantera en dvd-spelare… Ingen reagerar.

Nej, vi är totalt okänsliga när det gäller åldersdiskriminering, vi har en stor blind fläck. Jämför detta med t ex den allmänna känsligheten för något som med lite fantasi skulle kunna tolkas som kritiskt mot judar – här svindlar tanken. Pensionärslobbyister, var är ni?

Är det månne vår svenska ängslighet och därmed med den okritiska fascinationen inför allt som är modernt som spelar oss detta fula spratt? Hur kan man tro att en gammal människa skulle vara dummare och mindre kompetent än en ung människa?